“Låt mig leva”. “Välkommen till min begravning”.
Budskapen har synts länge och kanske någon makthavare fått ett litet stygn av samvetskval.
Men trädslakten i Kungsparken började, och fortsatte.
Plötsligt förstod göteborgarna, det blev på riktigt, naket, tydligt. Vi har sett människor på spårvagnen vända bort blicken i ledsenhet, andra har suckat högt och skakat på huvudet i vantro och pratat med medpassagerare. Men vi har också sett ilska och kamplust. Bilister och cyklister har gjort tummen upp mot oss som samlats vid träden, människor har kommit gående och stannat till, många har fällt bittra kommentarer om politiker… “Vad kan vi göra?” “Hur KAN de!”
Trafikverkets “flytt av träd” gör göteborgare engagerade.
Redan första kvällen kom några till platsen och tände gravljus och omfamnade människor de inte ens kände, för att allt var så sorgligt.
Och de spontana samlingarna där vid maskiner och gropar har fortsatt, med gravljus och marschaller, med symboliska gravkors och med Trädplans vädjande texter. Flera har kramat om träden för att försöka hämta lite styrka. Eller för att säga farväl.
De senaste veckorna har varit förfärliga för träd i Göteborg, och för trädens alla vänner.
Se bilderna och minns.
Trädplan fortsätter att strida för stadens grönska. Det finns alltid nya hot, nya exploateringar där träd och växtlighet anses mindre viktiga, nya byggplaner i naturområden. Och ibland vinner vi.
Men i Kungsparken har vi förlorat. Alla invånare i Göteborg har förlorat. Framtiden har förlorat.